kimsansfunderingar

I dag fick jag frågan hur jag kunde släppa mitt samtalsstöd när jag uttrycker att jag har en hög vägg framför mig. 

 

Svaret var enkelt. Samtalsstödet gav ingenting. 

 

Fick positiv feedback från en förälder. Jättefina ord. Jag önskar att jag kunde ta dem till mig. 

Förra hösten kom känslor upp i mig på jobbet. Känslor av att vara en dålig lärare. Att jag inte var kompetent, att vad jag än gjorde så var det dåligt. 

 

Rätt så snabbt förstod jag vad detta hängde i hop med. Jag lyfte det med min chef. Berättade att jag tidigare varit utsatt av kränkande behandling på en tidigare arbetsplats. 

 

Av olika skäl så har det gått som en berg-och dalbana sedan dess. Men jag är fast besluten att ta mig igenom det en gång för alla nu. 

 

Jag vill komma tillbaka till glädjen och tron på mig själv som lärare. 

 

 

 

Idag avbokade jag mitt samtalsstöd som jag haft via arbetsgivaren. Jag kände att de mötena inte tog mig någonstans att fokuset var helt fel. Jag försökte på det sista mötet att styra in det dit jag ville men utan resultat. 

 

Så i dag sa jag till min chef att jag inte tänkte fortsätta och sedan mailade jag berörda. Jag tror min chef tycker att jag gav upp för fort. Men nu är den här resan min och jag måste få styra min resplan. 

 

Vad är det då jag ska utforska, ta tag i, bearbeta?

 

 

Det kommer komma rakt ut från hjärtat. Utan några krusiduller. 

 

Jag har målet att må bra på min arbetsplats och att känna den värme som sprids i min närhet. Jag är en uppskattad kollega, det vet jag men jag känner det inte.

 

Jag tror att en av svårigheterna med det är just att hjärnan vet men hjärtat känner inte. 

 

 

 

 Gårdagen var inte den positivaste. Schemaläggningen hade strulat ett par dagar och jag kände mig rätt värdelös på det jag gjorde. Jag kände mig energilös och uppgiven. 

 

Idag har jag känt mig energifylld och känt att jag kan bestiga berg. Fått mycket gjort och varit nöjd med det jag gör. 

 

Jag har den stora förmånen att ha stöttande kollegor och en chef som tror på mig. Det är otroligt skönt. 

 

Hade ett bra samtal idag om mitt mående, mitt arbete och min framtid. Fick frågan Vilken dag vill du stanna i? Svaret var självklart. IDAG. Så jag tar med mig idag och lägger den i min verktygslåda. 

 

Det är viktigt att stå för det man gör. Ibland gör man fel och då är det ens förbannade skyldighet att stå för det. Jag har en förmåga att bli väldigt barnslig när jag blir sur/ledsen/arg. Skulle beskriva mig själv som en blandning mellan en sur tonåring och en trotsig 3-åring. Ingen lyckad kombo. 

 

Jag var sur i onsdags och ska in hos min chef och hämta ett papper som jag behövde. Jag säger inte hej eller hejdå utan är bara kombo tonåring/3-åring. Hela jag utstrålade att säger du något skriker jag. Mycket moget.

Under kvällen känner jag att jag skäms något enormt och jag skickar iväg ett mail till chefen med en ursäkt. Vaknar upp på morgonen och känner att jag måste ta mitt ansvar och ringa och be om ursäkt. Så jag gör det. Hade gärna träffat honom och sagt sakerna till honom men han är en upptagen man så den möjligheten fanns inte. 

 

Efteråt kändes det sjukt bra och jag kommer inte behöva ha ont i magen när jag möter honom efter lovet. 

I slutet av januari startade jag en process med hjälp av en person som jag litade på. Som jag skrivit tidigare kände jag att jag äntligen fick prata om det som hände på mina förra arbetsplats och jag fick börja bearbeta händelserna. Vi hade några samtal och jag kände mig så mycket starkare. Som att sten för sten plockades bort från min ryggsäck och det blev lättare att andas, lättare att vara lärare.

 

I mitten av februari så blev det ett uppehåll i processen av olika skäl och under de 3 veckorna kom det upp väldigt mycket känslor. Jag skrev och skrev och laddade för ett möte som skulle ske i v.9. Jag vet att jag längtade efter det. Att få sätta ord på saker. Få lite stöttning i tankarna. På morgonen fick jag ett samtal att mötet vart inställt. Sen rasade jag. 

 

Vi träffades en vecka senare men då blev det inte något bra samtal. 

 

I går skulle vi ha ett möte och jag var sjukt taggad. Jag hade idéer och mål som jag ville prata om. Jag ville ha det där mötet som inte blev av v.9. Jag var så taggad och redo. Redo att starta om processen med ny energi. Men min samtalspartner hade inte samma mål med mötet. H berättade att h inte kände att h kunde hjälpa mig mer. Att h upplevde att våra möten inte gav effekt. 

 

Där och då rasade allt. 

 

Det gjorde fruktansvärt ont. Jag kände mig oerhört sviken. 

 

H var bra på att hjälpa mig att sätta ord på saker. Bra på att ställa de ibland jobbiga frågorna. Jag kommer sakna våra samtal. 

Sanningen kan vara tuff att se.

 

I dag har jag gått en tungviktsmatch och en flugviktsmatch. De var jobbiga på olika sätt. I den ena blev jag manglad och i den andra fick jag örfil efter örfil. Den ena matchen fick mig att öppna upp ögonen och den andra fick mig att hamna i försvarsställning. 

 

Inga av matcherna var dåliga men jag vet vilken som gav mig mest. 

 

Att öppna ögonen och se något som det var länge sedan jag såg var en upplevelse. Att sätta ord på vad jag vill var befriande. I allt kaos så fann jag ett lugn. 

Min motståndare synliggjorde mitt mönster och det gjorde ont. Det var tufft att höra. För en stund fick det mig att känna mig dålig. Men ur det kunde jag sätta ord på varför jag väljer detta mönster om och om igen. 

 

 

 

 

Jag har de senaste veckorna lyft på locket som varit stängt i många år. Locket som döjer mina erfarenheter av min förra arbetsplats och det som hände där de sista åren.

 

Jag har förmånen att ha en person att prata med som får mig att sätta ord på det som känns tungt och jobbigt. H beskrev det som ett sår. Förra veckan drog jag bort sårskorpan, under veckan har såret varat och nu kan det börja läka.

Och precis så känns det. Förra måndagen var en känslomässig explosion. jag var arg, ledsen, vilsen. Tisdag-torsdag mådde jag ännu sämre men jag började sätta ord på det som kom upp. I går sa jag allt. Allt som jag ville säga. Jag fick säga att jag hatar det som gjordes mot mig. Jag fick säga att jag inte tycker att personen är värd mina tårar. 

 

 

I dag har jag känt mig lättad. Som om jag svävat på moln. Glädjen och energin har sprudlat. 

 

 

 

 

Jag har kommit långt på min resa med kronisk smärta. Jag accepterar den i stort sett varje dag. Jag har lärt mig att anpassa livet efter vad som fungerar. Ta en dag i taget. Vara nöjd med att jobba 75%. 

 

Men i dag var jag tvungen att konfrontera en sak som jag tycker är jättesvårt. Jag blir obekväm. Tårarna kommer. Ofta kan jag skämta mig ur liknade situationer men i dag var det möte med chefen. Jag ville bara lämna rummet. Resa mig upp och fly. Det är lättast att fly. 

 

Men jag vill inte fly. Jag vill trotsa jobbiga saker. Det enda sättet att komma vidare är att ta tjuren vid hornen. 

Jag har turen att ha en bra chef. En chef som jag vet lyssnar. Jag vet också att han ställer de jobbiga frågorna som tvingar mig att sätta ord på det jobbigaste. 

 

Jag förstå inte hur han gör men jag är glad att han lyckas. Det hjälper mig att ta mig vidare. Att knyta upp knut efter knut. 

Nästa ett år sedan jag skrev sist. Väldigt mycket har ändrats. Ny chef. Ny mentorsgrupp. Helt enkelt en nystart.

 

Att veta precis hur man ska göra. Att kunna berätta i detalj vilka val som är bäst och rätt och att utförligt beskriva hur de ska genomföras. Allt detta är jag grymt bra på. Jag kan få vet som helst att tro att jag har full koll och att jag alltid gör de rätta valen. Att säga rätt saker vid rätt tillfällen osv. 

MEN.....

Mitt handlande är inte alltid i linje med detta. Min hjärna spelar mig då och då spratt som gör att allt jag vet är rätt är som bortspolat. Jag dras med i en ström av tankar, känslor som jag inte vill tänka eller känna. 

Väldigt sällan berättar jag detta för någon. Väldigt sällan berättar jag allt. Jag väljer delar som människor får veta. Jag vill inte att någon ska känna hela mig. 

 

Jag tror att min hjärna är för intelligent för mig i bland. Den klurar ut saker som är lite för avancerade för att jag ska hänga med. Men jag har mycket att tacka min hjärna för också. Den är helt ok, förutom att den nu för tiden inte minns så mycket. Jag tror att det är det jag saknar och det jag stundom sörjer. Mitt fantastiska minne. Min förmåga att memorera saker.

De har inte kommit fram på länge men så i kväll när jag är trött i kropp och själ efter en dag med extrem smärta går de till attack.

 

Tankarna om att jag inte duger. Tankarna om att ge upp. Tankarna som gör mig påmind om saker från förr. 

 

Jag vet att de inte är farliga. Jag vet att de inte kommer ha en chans att ta mig i sitt grepp igen. Men de är i mitt huvud och har rave-fest nu och det tar så mycket energi. De gör att min bröstkorg fylls av obehag och det är tungt att andas.

 

Jag tar mig igenom det. Jag vet vad jag ska göra. Men det kommer ta energi och tid. Tid som borde användas till att få återhämtning. 

I dag är Agda80 på besök. Det är mitt namn på min smärtproblematik. När jag är så smärtpåverkad så det syns tydligt i mina rörelser känner jag mig som Agda80.

 

Vakande 01.48 av att jag hade enorm smärta i kroppen. Det värker, bränner och hugger i kroppen. Om och om igen. Konstant smärta som inte avtar utan mer stegrar. Extremt svårt att somna om. Tror jag vände och vred mig till det var dags att gå up för morgonen. 

 

Åkte och köpte värmeplåster. Det brukar göra att jag kan gå utan att känna smärtan i varje steg. På jobbet åkte vetekudden fram och på nacken. Värme och tyngd brukar få axlarna att slappna av. Jag gjorde det jag kunde för att lindra smärtan. Men i dag kunde inte ens detta få kroppen att koppla bort och slappna av. Vid 10.00 så låg jag i en soffa och vilade och grät. När det gör ont att stå, gå,sitta,ligga och andas är det inte roligt.

 

 

Inga negativa tankar. Jag vet att det blir så här. Alla dagar har jag smärta men vissa dagar, som idag,är den outhärdlig. Men jag tänker på alla de dagar som har fungerat på jobbet. På allt jag presterat under hösten. På alla som tycker att jag gör bra saker.

Jag känner mig inte besviken att i dag inte blev som jag ville. Jag är nöjd att jag lyssnade på kroppen men att jag inte lät mig styras av smärtan. Jag provade att lindra. Jag gjorde mitt bästa på jobbet. Jag lyssnade på kroppen och låter den nu vila.

 

När smärtan är extrem så kommer mycket med på samma gång. Humöret är inte på topp. Jag blir tyst. Jag drar mig gärna undan. Stubinen är kort. Tålamodet tryter. Koncentrationen sviker och hjärnan känns som den innehåller bomull. Det är helt tomt. 

 

Men nu ligger jag i sängen med dubbla täcken, värmeplåster, vetekudde, värmefilt och allt jag kräver av kroppen är att den vilar. Det dunkar, bränner och spänner i kroppen men jag svarar med att ligga still och vilar. 

Att komma tillbaka efter en lång sjukskrivning är inte en qvick-fix. Det är en lång resa med med- och motgångar. En berg- och dalbana som för mig inneburit besök i spökhuset många gånger. För att komma tillbaka krävs att man gör ett stort jobb och att man har medpassagerare som hjälper till att påminna var resan är på väg när man själv tappat både karta och kompass men som också uppmuntrar till att utforska nya vägar.

 

När en medpassagerare hoppar av tåget så innebär det en förändring. Ibland är den planerad och det går att tillsammans i god tid rita om kartan eller bara påminna om att de snåriga stigarna som är den rätta vägen kommer att bli lättare att gå på när det är en vana. T.ex att lyssna på kroppens signaler eller att tro på sig själv. Men ibland så kommer avhoppen lite plötsligt och man känner att man tappar fotfästet för en stund. För att sedan när känslorna fått sitt utlopp och kroppens smärtpåslag lugnat ner sig lite, så är man på banan ingen. 

 

I mitt fall är ovisshet ett stort spöke. Att få en ny medpassagerare som jag måste blotta mina svårigheter för är otroligt jobbigt. Då växer gärna muren upp framför mig och jag ramlar tillbaka i trygga men ohälsosamma spår. Jag står inför det inom en snart framtid och det skrämmer mig men i det ser jag utmaningen. Det kan bli bra för att jag är en helt annan person med en annan syn på mig själv och en annan förståelse för min situation nu.

 

Men åter till rubriken: 

 

Den medpassagerare som lämnar tåget i början av nästa år har varit något för min resa som jag inte upplevt förut. En trygghet men också en utmaning. När personen klev på tåget trodde jag inte att det skulle fungera alls. Jag kände ingen tillit och jag var fast besluten att inte dela med mig av mina upplevelser och mina känslor. Efter en tid så fick personen mig att koppla av, känna trygghet och framförallt  visa mitt rätta jag (inte alltid till min fördel, jag har ett evileye av guds nåde). Helt plötsligt kunde jag ta in det stöd jag fick. Jag lyssnade och tog till mig de positiva ord som personen sa. Jag fick en medpassagerare som inte bara var en på tåget utan en som jag kunde få hjälp av att styra tåget. Att känna trygghet i att våga vara öppen. Att känna att svagheten i situationen kunde vända till positiv förändring. 

Jag hade inte varit där jag är i dag utan den här personen. Jag har haft min bästa termin hittills. Jag har mindre smärta och jag har ett mående som är så mycket bättre. 

 

 

Så vad säger man till en person som betytt och som betyder så mycket? Känns som att inga ord i världen räcker. 

Jag vill inte på något sätt se mig som ett offer. Det är inte synd om mig. Jag har bara vissa saker att förhålla mig till på grund av den värk jag har som följd av min fibromyalgi och min SLE.

 

I dag blev en hemma-dag. Smärtan i höger arm och hand har gjort att jag inte sovit i natt trots att jag intog citodon igår kväll. 

Har i dag vilat och försökt att se vad jag kan ha gjort eller inte gjort. Jag har låtit smärtan ta den plats den behöver.