Tänkvärt
Ett genialiskt sätt att spara pengar i grundskolan/förskolan är att inte sätta in lärare. Om en lärare blir sjuk, skall ingen vikarie tillsättas första dagen, utan annan personal ska titta till klassen.
Förslaget är så bra, att det borde genomföras även i lokaltrafiken. När en busschaufför blir sjuk, kan ju en kollega till honom hoppa in och köra två bussar. Han kan ju springa mellan bussarna och... köra fram dem ett stycke i taget. Att passagerarna under tiden tycker, att det går väldigt långsamt framåt, gör väl inte så mycket. De är ju bara passagerare. Och nästa dag kommer någon annan och kör bussen, och han kan ju vara riktigt duktig, fast han inte har körkort för buss.
En annan härlig utväg är ju att passagerarna själva hjälps åt att köra bussen. Alla människor vet ju, hur man kör en buss, för alla har ju åkt buss. I bästa demokratisk ordning kan man fastställa, vart man ska åka och vilken väg man ska köra, vilken hastighet man ska hålla och när man ska stanna. Att man under tid inte når sitt mål och kan göra sin insats i samhället betyder intet mot att man fått vara med om att i gemenskap med andra människor fatta beslut. Kan barnen i skolan, kan vi i bussen!
Skulle det trots allt uppstå problem i bussen och skulle någon sakna den trygga färden under den vanliga chaufförens ledning, kan man väl hitta på lite fria aktiviteter. man kan spela kort och schack. Någon kan kanske berätta en festlig historia. På så sätt glömmer man kanske, varför man sitter i bussen.
Det som duger åt barnen i skolan måtte väl duga åt en passagerare i en buss?
Förslaget är så bra, att det borde genomföras även i lokaltrafiken. När en busschaufför blir sjuk, kan ju en kollega till honom hoppa in och köra två bussar. Han kan ju springa mellan bussarna och... köra fram dem ett stycke i taget. Att passagerarna under tiden tycker, att det går väldigt långsamt framåt, gör väl inte så mycket. De är ju bara passagerare. Och nästa dag kommer någon annan och kör bussen, och han kan ju vara riktigt duktig, fast han inte har körkort för buss.
En annan härlig utväg är ju att passagerarna själva hjälps åt att köra bussen. Alla människor vet ju, hur man kör en buss, för alla har ju åkt buss. I bästa demokratisk ordning kan man fastställa, vart man ska åka och vilken väg man ska köra, vilken hastighet man ska hålla och när man ska stanna. Att man under tid inte når sitt mål och kan göra sin insats i samhället betyder intet mot att man fått vara med om att i gemenskap med andra människor fatta beslut. Kan barnen i skolan, kan vi i bussen!
Skulle det trots allt uppstå problem i bussen och skulle någon sakna den trygga färden under den vanliga chaufförens ledning, kan man väl hitta på lite fria aktiviteter. man kan spela kort och schack. Någon kan kanske berätta en festlig historia. På så sätt glömmer man kanske, varför man sitter i bussen.
Det som duger åt barnen i skolan måtte väl duga åt en passagerare i en buss?
I dag fick det vara nog
Med massor av omdömen att skriva, prov att rätta, lektioner att genomföra och med ett huvud som dunkade som värsta 80-talsdiscot försökte jag att inte stressa. Jag försökte prioritera, jag försökte tänka positivt, jag, jag försökte med allt.
Men vid 11 satt jag med tårar i ögonen och ett huvud som sprängde av smärta och spelade spel på FB. Det var vad jag gjorde för att inte bryta ihop.
Ringde läkaren direkt när jag kom hem från jobbet.
Jag har fått nog!
Nu ska min fantastiska läkare försöka få mig till en specialklinik för att få hjälp.
Förr skulle jag blivit knäckt men nu vet jag bättre
Att vara jag just nu är inget jag skulle önska min värste fiende. Huvudet dunkar som ett discotek, kroppen är trött och humöret är inte direkt på topp. I går var jag på väg att få en panikångestattack men jag tog mig ur den innan den han eskalera. Så nöjd över att jag vet hur jag ska göra. kändes så bra!
Har alldeles för massor att göra på jobbet.
Träningen går inte alls bra. Jag kommer inte i väg. Hoppas att jag lyckas ta mig i kragen i dag.
