kimsansfunderingar

Jag har inte sagt ett ljud på snart 2 timmar innan det skrek jag mest och grät.

Jag är besviken och kränkt så djupt in i själen så jag faktiskt tog till självskada. Armen värker men det är ingenting emot vad det värker i själ och hjärta.

Känner mig utnyttjad, kränkt, arg och besviken. Skulle vilja slå sönder något men vet att det inte hjälper. Försöker förbrilt att hitta i min hjärna vad K har sagt att jag ska göra/tänka i sådana här situationer. Hittar ingenting!!!

Varför? Kanske för att jag denna gång utsattes för något som jag inte var värd. Det är inte jag som gjort fel utan den person som sårat mig och som betedde sig som en skit.

Sover på soffan, självvalt. Kommer nog inte sova så mycket. Sitter nu på golvet på kontoret, enda stället med internet förrutom sovrummet. Ont i kroppen.

Önskar att jag hade någon att prata med. Önskar att jag hade vänner som jag umgicks med. Känner mig så otroligt ensam. Hatar att vara ensam men just nu vill jag inget hellre. Vad har hänt med mig? Var kommer detta att sluta?

Jag vet vad jag önskar.

Har kollat på sidor om adoption. Intressant. Inte ens där är jag önskad. Måste vara gift (massor av år), eller religiös. Sedan kostar det multum men jag tycker det är värt det.

Hatar när tårarna tar slut men inte gråten. På något sätt gör det så mycket ondare då.

Sa inte ens godnatt. Men det var inte jag som gick i från pratstunden. Det var inte jag gick undan, slutade prata först.

Känns som att vi inte har något att säga varandra. Känns som att alla ord är slut och det som kommer ur våra munnar saknar betydelse. Ordbajseri, för att verka lugnande/stöttande. Men situationen visar på så mycket mer. Hela min kropp skriker!!

Nu är det mycket osammanhängande. Inget som har sammanhang. Ingenting att värdera.

Bara en ledsen och besviken Kimsan som måste lätta sitt hjärta och få ur lite tankar ur hjärnan.