kimsansfunderingar

Min morfar var inte norsk men min mormor är det och han ville vila i Norge. Det kommer kännas lite konstigt att inte ha någon grav att gå till och att det är så långt till "hansplats" men det viktiga för mig är att han finns med mig i mig varje dag i resten av mitt liv. Han fattas mig oerhört mycket och det känns som en stor bit av mitt liv nu bara är minnen.

Men det är livets gång. Nu blickar vi framåt och tar vara på den tid vi har tillsammans.

Till alla er som tycker att era mor- och farföräldrar är jobbiga att lyssna på. Ta er tid att lyssna, fråga och umgås.

Jag har gjort det de senaste åren och det är jag oerhört glad för nu. Jag tog vara på varje stund när vi firade jul och midsommar för att det kunde vara den sista. I dag vet jag att förra årets midsommarfirande på Tyvö var den sista tillsammans med morfar och att julen 2008 i Vingåker var den sista gången jag köpte en julklapp till morfar. Han fick ett örngott "Världens bästa morfar" och det var han.

Jag saknar hans historier, hans humor och hans besatthet av att det skulle vara helt tyst när han såg på sport på TV. Hans gnuggande i händerna när det var en spännande match eller ett viktigt hopp i en friidrottstävling.

Jag är oerhört tacksam för att jag fick möjligheten att få ha en morfar till jag var 33 år. Det är inte alla som får den möjligheten.

Tack Morfar!!!!!!!!!!!!!

Njut nu av Norges härliga natur och friska fläktar över fjorden. Där du träffade mormor och fick henne att flytta till dig i Sverige.

Övriga tiden i Norge spenderade vi med släkten. Mammas kusiner och mormors syskon med familjer. Jag har en rätt stor släkt där. Hade faktiskt ingen aning om mina släktband men när vi gick över kyrkogården så berättade mamma om vilka av alla där som jag på något sätt varit släkt med.