?
Är med i grupp på Facebook där alla har någon anknytning till sjukdomen SLE.
Jag försöker att inte tänka så mycket på den. Jag låter den vila i min läkares händer. Litar på att hon säger till när det är dags att hämta jävlar-i-nammat igen och börja kämpa mot den.
Jag har alltid känt mig så ensam om denna sjukdom. Inte ens sjukvården kände till den så bra när jag besökte dem. Fick ofta svaren SLE? Berätta mer.
Nu har den blivit allt vanligare och fler och fler har hört talas om den.
Sjukdomen har varit en del av mitt liv sedan 1990. Jag har haft mina fighter mot den och mina anklagelser mot den för att den förstört mitt liv. Jag var 13 år när den klampade in i mitt liv. Jag var i den punkt av livet där det var viktigt att inte var olika. Alla skulle vara lika. Där kom jag uppumpad på kortison och såg ut som en Michelingubbe.
Efter en berg och dalbana under högstadietiden så lugnade allt ner sig. Jag kunde vara som vilken tonåring som helst (nästan) men sorgen inuti mig fanns kvar. Jag kände mig onormal.
Nu så här 21 år senare så har jag "bara" haft ett återfall. Det var hösten 2001.
Jag läser i gruppen om andra som har det otroligt tufft i sina liv och inser att sjukdomen inte angripigt mig så hårt. Jag är lyckligt lottad som bara ha ledvärk och lite problem med njurarna.
Jag försöker att inte tänka så mycket på den. Jag låter den vila i min läkares händer. Litar på att hon säger till när det är dags att hämta jävlar-i-nammat igen och börja kämpa mot den.
Jag inser nu hur den prälat mig som människa. Jag inser nu vilka djupa spår den satta i min tonårstid. Jag inser nu att livet att varit lättare utan den men jag inser framförallt att jag lärt mig så enormt mycket av den.
På något sätt skulle jag vilja tacka den för att den kom in i mitt liv. Skulle vilja tacka för den livserfarenhet som den gett mig i så unga år.
Men jag vill inte tacka den för vad mina närmaste fick vara med om under den värsta tiden.
Skickar styrkekramar till alla Er som behöver dem som mest!
Se alltid på ditt liv som nå't glatt! Det hjälper-jag lovar!
Kim
Kommentarer
Postat av: Veronica Dahlgren
Kommer ihåg än idag när du berättade att du hade din sjukdom. Men i mina ögon var du fortfarande samma gamla vanliga Kim, möjligtvis med skillnaden att du var kortisonsvullen. Alltid värst för den som är drabbad, för oss andra gjorde det ju ingen större skillnad. Idag har jag 2 st pojkar med Hirchsprung´s syndrom och får liknande reaktioner från sjukvårdspersonal som aldrig hört talas om det, eller har hör om det men inte vet vad det är.
Trackback
