Vi har levt ihop i 22 år nu
Att ha haft ett förhållande i 22 år är ju rätt så mycket om man bara är 36 som jag är. Men nu handlar inte detta inlägg om någon människa utan om min partner in crime, min trogne följeslagare, mitt helvete.
Jag glömmer ofta bort att jag har en kronisk sjukdom och det kan ju vara bra. Men ibland borde jag ta mer hänsyn och faktiskt dra lärdom av den.
Jag pratar inte så mycket om den men ibland så måste jag helt enkelt göra det och då får jag ofta höra att det är synd om mig. Det är inte mer synd om mig än någon annan i världen. Det är bara att gilla läget.
Jag tar mina prover var 3:e månad och hoppas på att de inte ska visa någon aktivitet. Skulle det visa sig att jag är på väg in i ett skov så är det bara att kämpa och tro på att det finns en framtid.
Jag har gått i genom cellgiftsbehandlingar under många år för att hämma tillväxten av antikroppar. Det var inte det roligaste i världen kan jag väl säga men det var ju värt det. Jag lever ju! Jag skulle göra det igen även om jag nu vet hur illa jag mår, hur trött jag blir, hur lätt jag blir sjuk osv.
SLE:n har gett mig en livserfarenhet som jag bär med mig.
Jag önskar ingen att få denna sjukdom för den kan vara livsfarlig.
Kommentarer
Trackback
