Det känns som att jag har många medresenärer
När jag började min resa så reste jag för det mesta helt ensam. Men under årens lopp så har de människor som hjälpt mig (diverse kuratorer och psykologer) alltid talat om vikten att vara öppen med sitt mående.
Ni kan jag berätta (vissa dagar) om min resa med ett leende på läpparna. Jag beskrev senast i dag min panikångest och skrattade under tiden. Det är min vardag och mitt liv och jag tror att mina skratt är ett sätt för mig att se att jag faktiskt vet att problemen finns och jag har en lösning när de uppstår.
Det känns så otroligt skönt att vara så öppen med det för det är lättare att ha medresenärer som vet, även om alla inte vet allt.
Just nu känns det lite upp och ner. Huvudet värker dygnet runt och jag tappar fokus. Blev så pinsamt på mötet i går när jag sitter och lyssnar på rektor som pratar, jag lyssnar på vad han säger men jag får inget sammanhang. Sedan säger han -Och vad tycker du Kim?
Jag visste inte vad jag skulle säga för jag hade ingen aning om vad han syftade på. Jag skämdes otroligt mycket och kände mig så dålig. Men jag vet att jag inte kan rå för det. Jag vet att min stress satt dessa spår i min kropp.
Men jag skäms ögonen ur mig.
Jag är inte den som är ofokuserad på möten, jag är delaktig och vetgirig.
Jag skäms dagligen för hur dåligt minne jag har. Det är oerhört jobbigt i det jobb jag har där eleverna ibland uppfattar som jag inte lyssnat på dem. Jag har försökt förklara, jag har försökt att hitta strategier men det är inte alltid jag lyckas.
Jag hatar att det är så men jag vet att jag måste leva med det. Kanske kommer minnet tillbaka, kanske har jag förstört det för alltid.
Hade jag vetat så mycket om stress och dess påverkan på kroppen tror jag att jag tidigare hade kapitulerat och sökt hjälp.
Kommentarer
Trackback
