Jag fortsätter min berättelse
Efter att fått respons på mitt förra inlägg så känner jag att jag fortsätter min berättelse. Jag berättar den inte för att få någon att tycka synd om mig. Mitt syfte är att väcka tankar för de osynliga sjukdomar som jag och många med mig har.
Jag är född och uppvuxen i Vingåker, en liten byhåla i Södermanland, där tog jag mina första steg och där rasade mitt liv. Jag var en helt vanlig tjej men många kompisar och massor av fritidsintressen. Jag älskade hästarna i stallet över mycket annat, var duktig i skolan och trivdes med det.
När jag gick vårterminen i 7:an förändrades mitt liv drastiskt. Jag insjuknade kraftigt i vad vi först trodde var influensa, det läkarna trodde var leukemi och det som visade sig vara den reumatiska sjukdomen SLE. Den gör att jag har antikroppar mot mina egna blodkroppar vilket skapar blödningar. I mitt fall så var njurarna påverkade och jag blödde kraftigt i munnen.
Kraftiga mediciner och sjukhusboende blev min vardag. Så fort jag kunde åkte jag hem för att komma till stallet. Hästarna fick mig att orka kämpa mot det som hände inom mig. Hela min högstadietid påverkades av detta, Jag var inte i skolan så mycket, jag var uppsvullen av allt kortison som jag åt. Jag hade en klass som aldrig ifråga satte min frånvaro som aldrig sa något om att jag drastiskt gick upp i vikt. De var som de alltid brukade vara och de behandlade mig inte som annorlunda.
Gymnasietiden var den tid när jag började strunta i att ta medicinerna som jag skulle, jag ville vara som alla andra och alla mediciner gjorde att jag inte orkade lika mycket och detta störde mig. Jag ville orka vara i stallet, rida hästen utan att känna mig orkeslös. Jag ville kunna gå ut och festa som alla andra (medicin och alkohol är ju inte den bästa kombinationen). Åkte in ett par ggr på sjukhus pga av mitt slarv men jag erkände aldrig det för någon.
Efter gymnasiet jobbade jag med hästar på en lägergård. Ett underbart jobb med underbara människor som lärde mig enormt mycket som jag har stor nytta av i mitt dagliga jobb som lärare. Men efter en hel sommar av jobb utan vila kroknade jag.
Började på Komvux för att läsa in lite ämnen. Duktiga flickan som aldrig är nöjd med sin egen prestation började växa sig starkare i mig. Någonstans här rasar mitt liv. Jag börjar tänka tankar som inte är nyttiga för mig och jag börjar att mer och mer bryta ner mig själv. Sommaren 1999 började jag svälta mig själv. Jag började ljuga om mina matintag, jag tränade så fort jag hade möjlighet och jag började mer och mer få destruktiva tankar.
Börjar på högskolan och ett av mina första avtal med mig själv är att jag ska gå igenom denna 4.5 år långa utbildning utan en omtenta annars är jag misslyckad. Ni förstår säkert att det inte var det klokaste.....
Studierna går bra, jag och Dreamteam lyckas och vi blir omtalade som "de som inte missar tentorna". Någonstans här börjar jag att önska livet ur mig själv. Fast jag lyckas med studierna, fast jag har en bra relation. Jag har ingenting att vara olycklig för. Jag tar mig till skolan kurator och vi samtalar under ca 6 månader. Måendet förbättras. Jag tror att allt är över!
Jag börjar det fjärde året på utbildningen. Kroppen börjar bete sig konstigt och jag tvingas till akuten av mina kurskompisar. SLE:n har angripit njurarna igen och kroppen mår mycket dåligt. Intvingad på sjukhus igen, start med stark medicinering och ett hat börjar gro i mig igen. Jag rymmer till föreläsningarna, kan ju inte missa tentorna. De sätter in cellgifter för att få bort antikropparna. Jag mår piss av behandlingen men jag låter inte mig själv må dåligt och vila. Jag måste fixa mina studier. På VT tar jag en extra kurs för att kunna börja jobba tidigare samtidigt gör jag min VFU på Skiljeboskolan. Varje månad går jag till sjukhuset på en håltimme för att få cellgifter. Detta är min vardag de första 2,5 åren som lärare. Men jag låter inte mig själv må dåligt.
Efter att jag släppt min 2:a klass, jag har jobbat i 6 år, bryter jag ihop. Det är någonstans här jag inser att hur jag mår inte är bra.
Jag minns inte så mycket av åren här, de är en suddig dimma av gråt och hemska tankar.
Kommentarer
Trackback
