Det är ju bara så
I bland lättar stenar från mitt samvete och efteråt så tänker jag på varför jag inte släppt den tidigare.
Men jag tror att det är nästan som plockepinn, ni vet spelet där man ska ta pinnar utan att någon annan rör sig.
Jag tar en sten/mörker/känsla i taget och inget annat får röra sig för då blir det djupdykning i det svarta hålet. Jag gillar inte att åka dit!
F skrev här om dagen när jag beskrev min resa till det svarta hålet att han också åkte dit ibland och att han hade sina verktyg för att åka därifrån.
Det var förbaskat skönt att läsa det. På något sätt så avdramatiserade han hela grejen och min rädsla släppte lite. Om han som är (enligt mig) den stadigaste personen som går i ett par skor också åker dit ibland så är det något som tillhör livet. det kan låta så konstigt och korkat, som att jag inte förstår vad livet innebär men jag har levt i mitt svarta hål i nästan 15 år och jag har tappat så mycket insikt och förståelse för hur ett "normalt" liv är.
Jag måste erkänna att jag älskar livet! Att få sprudla av glädje, att känna sig varm inombords men att också känna sorg, saknad och längtan. Att kunna känna att andra tycker om mig, uppskattar mitt utseende och känner värme i min närhet. Att jag kan se personer som de är och känna att de menar det de säger och uppskattar min uppmuntran.
Jag har haft en tuff dag med huvudvärk men fy 17 vad jag känner mig varm inombords!
Jag är oerhört lycklig att få ha en vän som dig!
Se på livet med öppna ögon och livet kommer visa sin finaste sida
Kommentarer
Trackback
