Ibland glömmer jag...
I bland glömmer jag att jag är sjuk. Det är oftast de dagarna jag mår som bäst men det är också de dagarna som smaken i munnen kommer framåt kvällen. Metallsmaken, minnet av att kroppen bombaderats med kortison. trots att jag slutade äta kortison för nästan 10 år sedan så finns smaken kvar. Den kommer och påminner mig om att jag inte ska glömma, att mina "kära" partner in crime finns där inuti mig och aldrig kommer skiljas i från mig.
I bland känns det så otroligt jobbigt att känna att "döden skiljer oss åt" faktiskt är sant. Jag blir inte av med SLE:n. Den är där, den påverkar mig och den ger sig inte. Jag tror inte på att man ska hitta ett botemedel. Jag har accepterat att vi ska leva ihop. Jag tänker inte vara bitter. Jag försöker se det som en del av mig precis som jag har små fötter eller bruna ögon. Men visst svär jag över den i bland, visst stör jag mig på den, visst finns det stunder när jag hoppas att jag slapp alla kontroller, alla risker för skov, alla ärr i huden, mina viktuppgånger pga medicinering.
Jag ska till läkaren på måndag. Alltid lite orolig innan men jag är otroligt glad att hon finns för mig. Att jag alltid kan ringa och fråga. Hon tar inte bara hand om mig, hon tar hand om min sjukdom så att jag slipper ha den som ett ok över mina axlar. Hon gör den så mycket lättare att bära!
Kommentarer
Trackback
