Jag förstår inte hur jag vågade
Jag hade i dag bett om att få tid på vårt personalmöte för att jag ville berätta för mina kollegor om mitt mående, hur det kommer att försämras när jag börjar rota i det förflutna och hur elak, trotsig jag kan bli av att må dåligt.
Jag gick in tidigt i rummet, satte i lurarna i öronen och lyssnade på Thank you om och om igen. Darrade i hela kroppen och kände gråten i halsen, tårarna som brände innanför ögonlocken.
Mötet kändes som en evighet och jag hade bett om att få vara sist eftersom jag visste att jag efter jag pratat skulle bryta ihop.
Jag stälde mig upp, inför alla och så sa jag precis som det är. Beskrev min bild av mig själv, beskrev hur jag tänker, beskrev hur jag beter mig och vad hårda ord gör för mig. Sedan grät jag.......av lycka mest tror jag.....
Jag sedan sätter mig ner och rektor avslutar mötet. När jag tittar upp ser jag en mängd av mina kollegor och D är först med att krama om mig. Han såg igenom mig redan förra hösten och det var skrämmande men otroligt skönt. Jag behövde aldrig säga något, han såg, precis som F gör.
Flera av mina kollegor kom fram till mig och sa fina ord om min styrka, mitt mod.
Det värmde men tyvärr har jag ännu inte förmågan att ta till mig allt. Men jag försökte känna och jag förnekade inte att det hände.
Såg att min rektor fick tårar i ögonen.
Gymmade när jag kom hem så nu är jag trött i både kropp och själ.
Kommentarer
Trackback
