Till alla Er!
Pratade med en vän i går om min blogg och mitt bloggande. Vi kom in på hur personlig denna blogg är och hur mycket som jag faktiskt lämnar ut om mig själv. Jag sa att jag mest har den för min egen skull, eftersom jag har så svårt att prata med människor om hur jag mår och vad de betyder för mig. Men denna blogg startade jag också för att dela med mig, visa hur det är att leva som sjuk och visa de glädjeämnen som finns i att arbeta med sig själv.
Jag är så glad att F finns. Vi kan prata om allt och jag har öppnat upp alla dörrar i våra samtal. Kan inte ljuga, kan inte undan hålla något utan svarar ärligt precis som det känns/är. Till och med med ögonkontakt vilket känns så otroligt bra. Känner mig alltid positiv och glad när vi pratat.
Medresenärer är viktiga för att få en reflektionsyta. Jag kan bli konfys på saker som min terapeut säger eller frågor som hon ställer och då är det så skönt att kunna ventilera och bara sätta ord på varför det kändes som det gjorde.
Jag vet att jag sa till F att jag inte tyckte om terapeuten men det är ju för att hennes frågor är så precis på mina ömma punkter. I bland är det jobbigt att se sanningen i vitögat. Men det är så förbaskat nyttigt.
Det är precis som att springa, det känns tungt men fy 17 vad skönt det är efteråt.
På tal om att springa så var jag ute på några kilometer i dag också och det är knappt jobbigt.
Oups....den meningen kommer jag få äta upp i spåret en vacker dag. Vet någon som ser fram emot att få "plåga" mig.
Kommentarer
Trackback
