Speedbump
Det är när jag vacklar jag behöver stödet som mest. Det är när jag själv tvekar på mig som andras ord blir enormt värdefulla.
När allt går så förbaskat bra som det gjorde igår och jag känner att jag har energi över. Då kommer det krypande. Det är som att något djupt inom mig säger att jag inte får må bra.
Men det är min mänskliga rättighet!
Vacklade i gårkväll och kände vingliga ben i dag så jag skrev till den person som har kommit mig närmast i detta. Jag bad om det jag allra mest behöver. Att bli sedd för den jag är. <3
Har legat och laddat lite. Lyssnat på P's underbara röst och matat mig med all den värme och närhet som han givit mig under åren som gått. Gråtit en skvätt för att låta det osäkra få komma fram men inte få något övertag.
Jag vet bättre i dag!
I morgon är det onsdag med allt vad det innebär. Vi ska prata vidare om livsresan och visst är det jobbigt att se sina gropar som vissa tider i livet varit oändligt djupa, minnas de stunder då jag inte ville finnas kvar men också minnas alla gånger som jag tagit hjälp av människor i min närhet för att hjälpa mig att ta mig upp. Alla möten med kärleksfulla människor.
Jag är alla dessa människor förevigt tacksam. Jag hade inte suttit här i dag om inte P och K kommit in i mitt liv när jag var 17 år. Jag hade inte varit den jag är om inte B räddat mig ur mitt svältande och hållt mig i armen alla gånger som de destruktiva tankarna tog över.
Jag hade inte suttit här med ett leende på läpparna om inte F kommit in med sin positiva energi som kan få vilken deppig Kim som helst att le och vända tankarna.
Och alla andra som på sitt sätt funnits där för mig.
All min kärlek till Er!
Kommentarer
Trackback
