kimsansfunderingar

I dag är Agda80 på besök. Det är mitt namn på min smärtproblematik. När jag är så smärtpåverkad så det syns tydligt i mina rörelser känner jag mig som Agda80.

 

Vakande 01.48 av att jag hade enorm smärta i kroppen. Det värker, bränner och hugger i kroppen. Om och om igen. Konstant smärta som inte avtar utan mer stegrar. Extremt svårt att somna om. Tror jag vände och vred mig till det var dags att gå up för morgonen. 

 

Åkte och köpte värmeplåster. Det brukar göra att jag kan gå utan att känna smärtan i varje steg. På jobbet åkte vetekudden fram och på nacken. Värme och tyngd brukar få axlarna att slappna av. Jag gjorde det jag kunde för att lindra smärtan. Men i dag kunde inte ens detta få kroppen att koppla bort och slappna av. Vid 10.00 så låg jag i en soffa och vilade och grät. När det gör ont att stå, gå,sitta,ligga och andas är det inte roligt.

 

 

Inga negativa tankar. Jag vet att det blir så här. Alla dagar har jag smärta men vissa dagar, som idag,är den outhärdlig. Men jag tänker på alla de dagar som har fungerat på jobbet. På allt jag presterat under hösten. På alla som tycker att jag gör bra saker.

Jag känner mig inte besviken att i dag inte blev som jag ville. Jag är nöjd att jag lyssnade på kroppen men att jag inte lät mig styras av smärtan. Jag provade att lindra. Jag gjorde mitt bästa på jobbet. Jag lyssnade på kroppen och låter den nu vila.

 

När smärtan är extrem så kommer mycket med på samma gång. Humöret är inte på topp. Jag blir tyst. Jag drar mig gärna undan. Stubinen är kort. Tålamodet tryter. Koncentrationen sviker och hjärnan känns som den innehåller bomull. Det är helt tomt. 

 

Men nu ligger jag i sängen med dubbla täcken, värmeplåster, vetekudde, värmefilt och allt jag kräver av kroppen är att den vilar. Det dunkar, bränner och spänner i kroppen men jag svarar med att ligga still och vilar.