kimsansfunderingar

Att komma tillbaka efter en lång sjukskrivning är inte en qvick-fix. Det är en lång resa med med- och motgångar. En berg- och dalbana som för mig inneburit besök i spökhuset många gånger. För att komma tillbaka krävs att man gör ett stort jobb och att man har medpassagerare som hjälper till att påminna var resan är på väg när man själv tappat både karta och kompass men som också uppmuntrar till att utforska nya vägar.

 

När en medpassagerare hoppar av tåget så innebär det en förändring. Ibland är den planerad och det går att tillsammans i god tid rita om kartan eller bara påminna om att de snåriga stigarna som är den rätta vägen kommer att bli lättare att gå på när det är en vana. T.ex att lyssna på kroppens signaler eller att tro på sig själv. Men ibland så kommer avhoppen lite plötsligt och man känner att man tappar fotfästet för en stund. För att sedan när känslorna fått sitt utlopp och kroppens smärtpåslag lugnat ner sig lite, så är man på banan ingen. 

 

I mitt fall är ovisshet ett stort spöke. Att få en ny medpassagerare som jag måste blotta mina svårigheter för är otroligt jobbigt. Då växer gärna muren upp framför mig och jag ramlar tillbaka i trygga men ohälsosamma spår. Jag står inför det inom en snart framtid och det skrämmer mig men i det ser jag utmaningen. Det kan bli bra för att jag är en helt annan person med en annan syn på mig själv och en annan förståelse för min situation nu.

 

Men åter till rubriken: 

 

Den medpassagerare som lämnar tåget i början av nästa år har varit något för min resa som jag inte upplevt förut. En trygghet men också en utmaning. När personen klev på tåget trodde jag inte att det skulle fungera alls. Jag kände ingen tillit och jag var fast besluten att inte dela med mig av mina upplevelser och mina känslor. Efter en tid så fick personen mig att koppla av, känna trygghet och framförallt  visa mitt rätta jag (inte alltid till min fördel, jag har ett evileye av guds nåde). Helt plötsligt kunde jag ta in det stöd jag fick. Jag lyssnade och tog till mig de positiva ord som personen sa. Jag fick en medpassagerare som inte bara var en på tåget utan en som jag kunde få hjälp av att styra tåget. Att känna trygghet i att våga vara öppen. Att känna att svagheten i situationen kunde vända till positiv förändring. 

Jag hade inte varit där jag är i dag utan den här personen. Jag har haft min bästa termin hittills. Jag har mindre smärta och jag har ett mående som är så mycket bättre. 

 

 

Så vad säger man till en person som betytt och som betyder så mycket? Känns som att inga ord i världen räcker.