kimsansfunderingar

Jag har kommit långt på min resa med kronisk smärta. Jag accepterar den i stort sett varje dag. Jag har lärt mig att anpassa livet efter vad som fungerar. Ta en dag i taget. Vara nöjd med att jobba 75%. 

 

Men i dag var jag tvungen att konfrontera en sak som jag tycker är jättesvårt. Jag blir obekväm. Tårarna kommer. Ofta kan jag skämta mig ur liknade situationer men i dag var det möte med chefen. Jag ville bara lämna rummet. Resa mig upp och fly. Det är lättast att fly. 

 

Men jag vill inte fly. Jag vill trotsa jobbiga saker. Det enda sättet att komma vidare är att ta tjuren vid hornen. 

Jag har turen att ha en bra chef. En chef som jag vet lyssnar. Jag vet också att han ställer de jobbiga frågorna som tvingar mig att sätta ord på det jobbigaste. 

 

Jag förstå inte hur han gör men jag är glad att han lyckas. Det hjälper mig att ta mig vidare. Att knyta upp knut efter knut.