kimsansfunderingar

I slutet av januari startade jag en process med hjälp av en person som jag litade på. Som jag skrivit tidigare kände jag att jag äntligen fick prata om det som hände på mina förra arbetsplats och jag fick börja bearbeta händelserna. Vi hade några samtal och jag kände mig så mycket starkare. Som att sten för sten plockades bort från min ryggsäck och det blev lättare att andas, lättare att vara lärare.

 

I mitten av februari så blev det ett uppehåll i processen av olika skäl och under de 3 veckorna kom det upp väldigt mycket känslor. Jag skrev och skrev och laddade för ett möte som skulle ske i v.9. Jag vet att jag längtade efter det. Att få sätta ord på saker. Få lite stöttning i tankarna. På morgonen fick jag ett samtal att mötet vart inställt. Sen rasade jag. 

 

Vi träffades en vecka senare men då blev det inte något bra samtal. 

 

I går skulle vi ha ett möte och jag var sjukt taggad. Jag hade idéer och mål som jag ville prata om. Jag ville ha det där mötet som inte blev av v.9. Jag var så taggad och redo. Redo att starta om processen med ny energi. Men min samtalspartner hade inte samma mål med mötet. H berättade att h inte kände att h kunde hjälpa mig mer. Att h upplevde att våra möten inte gav effekt. 

 

Där och då rasade allt. 

 

Det gjorde fruktansvärt ont. Jag kände mig oerhört sviken. 

 

H var bra på att hjälpa mig att sätta ord på saker. Bra på att ställa de ibland jobbiga frågorna. Jag kommer sakna våra samtal.