kimsansfunderingar

I dag fick jag frågan hur jag kunde släppa mitt samtalsstöd när jag uttrycker att jag har en hög vägg framför mig. 

 

Svaret var enkelt. Samtalsstödet gav ingenting. 

 

Fick positiv feedback från en förälder. Jättefina ord. Jag önskar att jag kunde ta dem till mig. 

Förra hösten kom känslor upp i mig på jobbet. Känslor av att vara en dålig lärare. Att jag inte var kompetent, att vad jag än gjorde så var det dåligt. 

 

Rätt så snabbt förstod jag vad detta hängde i hop med. Jag lyfte det med min chef. Berättade att jag tidigare varit utsatt av kränkande behandling på en tidigare arbetsplats. 

 

Av olika skäl så har det gått som en berg-och dalbana sedan dess. Men jag är fast besluten att ta mig igenom det en gång för alla nu. 

 

Jag vill komma tillbaka till glädjen och tron på mig själv som lärare. 

 

 

 

Idag avbokade jag mitt samtalsstöd som jag haft via arbetsgivaren. Jag kände att de mötena inte tog mig någonstans att fokuset var helt fel. Jag försökte på det sista mötet att styra in det dit jag ville men utan resultat. 

 

Så i dag sa jag till min chef att jag inte tänkte fortsätta och sedan mailade jag berörda. Jag tror min chef tycker att jag gav upp för fort. Men nu är den här resan min och jag måste få styra min resplan. 

 

Vad är det då jag ska utforska, ta tag i, bearbeta?

 

 

Det kommer komma rakt ut från hjärtat. Utan några krusiduller. 

 

Jag har målet att må bra på min arbetsplats och att känna den värme som sprids i min närhet. Jag är en uppskattad kollega, det vet jag men jag känner det inte.

 

Jag tror att en av svårigheterna med det är just att hjärnan vet men hjärtat känner inte.