kimsansfunderingar

Huvudvärken är bättre. Det går åt rätt håll vilket glädjer mig.

Sliter nu mitt hår med PIM 3

Det kom ljumma briser och jag drömde mig bort till sommaren.

Kan inte förstå att det är slutet av november och denna värme. Har ingenting emot det men hoppas på en vit jul.

Men eftersom jag inte är som alla andra så har mitt tryck gått upp istället. (?) Jag log lite konstlat och insåg att telefonsamtal från läkaren är att vänta.

Pratade med henne innan och berättade att jag mår mycket bättre. Hon påpekade att jag skulle ta det lugnt , även med träningen. Njut av dina promenader, stressa inte för att hinna. Jag vet så väl att det hon säger är så rätt så i dag ska jag tänka extra mycket på det.

Nu ska jag ta det lite lugnt och sedan hänga lite tvätt.

Jag har sången från Spamalot "Finn din graal" som spelas om och om igen inuti mitt huvud. Den är otroligt vacker och har ett bra budskap. Problemet är att min hjärna inte kommer ihåg hela sången utan kör "finn din graal, finn din graal" på repete.

Vaknade i morse och det första jag hörde var FINN DIN GRAAL : )

---

Annars så vandrar livet framåt.

Jag har alltid känt mig så ensam om denna sjukdom. Inte ens sjukvården kände till den så bra när jag besökte dem. Fick ofta svaren SLE? Berätta mer.

Nu har den blivit allt vanligare och fler och fler har hört talas om den.

Sjukdomen har varit en del av mitt liv sedan 1990. Jag har haft mina fighter mot den och mina anklagelser mot den för att den förstört mitt liv. Jag var 13 år när den klampade in i mitt liv. Jag var i den punkt av livet där det var viktigt att inte var olika. Alla skulle vara lika. Där kom jag uppumpad på kortison och såg ut som en Michelingubbe.

Efter en berg och dalbana under högstadietiden så lugnade allt ner sig. Jag kunde vara som vilken tonåring som helst (nästan) men sorgen inuti mig fanns kvar. Jag kände mig onormal.

Nu så här 21 år senare så har jag "bara" haft ett återfall. Det var hösten 2001.

Jag läser i gruppen om andra som har det otroligt tufft i sina liv och inser att sjukdomen inte angripigt mig så hårt. Jag är lyckligt lottad som bara ha ledvärk och lite problem med njurarna.

---

Jag försöker att inte tänka så mycket på den. Jag låter den vila i min läkares händer. Litar på att hon säger till när det är dags att hämta jävlar-i-nammat igen och börja kämpa mot den.

Jag inser nu hur den prälat mig som människa. Jag inser nu vilka djupa spår den satta i min tonårstid. Jag inser nu att livet att varit lättare utan den men jag inser framförallt att jag lärt mig så enormt mycket av den.

På något sätt skulle jag vilja tacka den för att den kom in i mitt liv. Skulle vilja tacka för den livserfarenhet som den gett mig i så unga år.

Men jag vill inte tacka den för vad mina närmaste fick vara med om under den värsta tiden.

Skickar styrkekramar till alla Er som behöver dem som mest!

Ska en sväng till IKEA och lämna in trasiga saker samt kolla efter en termometer till mamma.

Sedan ska jag göra läxförhör till mina elever (vet att man inte ska jobba när man är sjukskriven)

Sen blir det promenad och vila.

Jag och min sjukgymnast ska göra ett program för att stärka nacke och rygg och på så sätt försöka förebygga att huvudvärken kommer tillbaka. Jag ska också börja på medicinsk yoga för att lära mig att koppla av och stressa mindre.

Nu är jag ordinerad 30 minuter promenad x 2 per dag. Sedan vilaoch stretchövningar i mellan. Ska få gymma hos sjukgymnasten också.

Allt detta på grund av att jag blev en slöhög och tokstressig efter att jag slutade med hästarna. Jag hade ju för 17 bra hållning, var stark i armarna och hade kondition.

Nu orkar jag knapp bära hundmaten på 12kg och än mindre lyfta hundarna på 35kg.

Nej, nu väntar duschen efter den raska promenaden.

Nu ska jag ta mig en dusch och få i gång blodcirkulationen i kinderna. Det var lite kyligt i dag även om solen sken.

Känner mig i alla fall nöjd med att jag rör på mig.

Nu har jag och E börjat att gå promenader. Vi försöker att gå någon/några dagar i veckan. Det är så skönt att röra på sig och det är härligt att träffas och prata. Socialt har jag ju också tappat mycket sedan 2001.

Men nu är jag igång och jag trivs med det. Ska försöka mig på att träna hos sjukgymnasten också.

Dagens datum är ju bara värt att ta upp. Det är häftigt att få ha upplevt ett milleniumskifte men att detta skulle följas av "superdagarna" 010101, 020202,030303,040404,050505,060606,070707,080808,090909,101010 och nu 111111 hade jag inte en tanke på så. Får skylla på min ringa ålder (24) vid detta skifte. Värt att tillägga är att min ena hund nästan är född på en av dessa häftiga dagar. Han är född 020212 : ) . Jag har en fd. kollega som födde sin dotter 090909.

Funderar på vad jag ska göra 121212. Någon som har någon idé?

Kom upp på Facebook i dag att det kommer ett till häftigt datum detta år. Har ni tänkt på 111213? Lägg sedan till att klockan 14:15:16 detta datum blir super coolt.

Så här med sinnet i kontroll så är jag bara glad att jag finns här. Har senaste tiden tänkt mycket på mitten av

90-talet och allt som jag då trodde var möjligt och för den delen omöjligt. Saker och minnen som fortfarande får mig att känna mig som 20.

Jag har fortfarande kläder och skor kvar från 90-talet : ) Mina fötter blir inte större och jag älskar fortfarande oranga kläder. På senare tid (läs 2000-talet) har jag fattit dit på den typiska tjejfärgen rosa. Vet inte hur men så blev det. Att sedan vissa klädskapare mixar rosa och orange gör mig mer än lycklig.

Nu får det vara färdig svamlat för i dag.

Take care!

Le och låt ditt leende smitta andra.

Vägen är inte helt rak och heller inte helt lätt körd i livet. I dag har jag haft en rondellkörning. Vaknade med dunderhuvudvärk och en känsla av att inte duga. Jag försökte att ta mig ur det men lyckades inte och valde att lyssna på kroppen signaler. Det var bara så att kroppen behövde vila.

Det blir lätt så att man kör på i ett tempo som inte kroppen orkar med. Är man sedan lite halvkrasslig som jag varit de senaste 2 månaderna så är det inte undra på att kroppen får nog.

Nu har jag sovit, sovit och vilat. Känner mig fortfarande sliten och trött.