kimsansfunderingar

De har inte kommit fram på länge men så i kväll när jag är trött i kropp och själ efter en dag med extrem smärta går de till attack.

 

Tankarna om att jag inte duger. Tankarna om att ge upp. Tankarna som gör mig påmind om saker från förr. 

 

Jag vet att de inte är farliga. Jag vet att de inte kommer ha en chans att ta mig i sitt grepp igen. Men de är i mitt huvud och har rave-fest nu och det tar så mycket energi. De gör att min bröstkorg fylls av obehag och det är tungt att andas.

 

Jag tar mig igenom det. Jag vet vad jag ska göra. Men det kommer ta energi och tid. Tid som borde användas till att få återhämtning. 

I dag är Agda80 på besök. Det är mitt namn på min smärtproblematik. När jag är så smärtpåverkad så det syns tydligt i mina rörelser känner jag mig som Agda80.

 

Vakande 01.48 av att jag hade enorm smärta i kroppen. Det värker, bränner och hugger i kroppen. Om och om igen. Konstant smärta som inte avtar utan mer stegrar. Extremt svårt att somna om. Tror jag vände och vred mig till det var dags att gå up för morgonen. 

 

Åkte och köpte värmeplåster. Det brukar göra att jag kan gå utan att känna smärtan i varje steg. På jobbet åkte vetekudden fram och på nacken. Värme och tyngd brukar få axlarna att slappna av. Jag gjorde det jag kunde för att lindra smärtan. Men i dag kunde inte ens detta få kroppen att koppla bort och slappna av. Vid 10.00 så låg jag i en soffa och vilade och grät. När det gör ont att stå, gå,sitta,ligga och andas är det inte roligt.

 

 

Inga negativa tankar. Jag vet att det blir så här. Alla dagar har jag smärta men vissa dagar, som idag,är den outhärdlig. Men jag tänker på alla de dagar som har fungerat på jobbet. På allt jag presterat under hösten. På alla som tycker att jag gör bra saker.

Jag känner mig inte besviken att i dag inte blev som jag ville. Jag är nöjd att jag lyssnade på kroppen men att jag inte lät mig styras av smärtan. Jag provade att lindra. Jag gjorde mitt bästa på jobbet. Jag lyssnade på kroppen och låter den nu vila.

 

När smärtan är extrem så kommer mycket med på samma gång. Humöret är inte på topp. Jag blir tyst. Jag drar mig gärna undan. Stubinen är kort. Tålamodet tryter. Koncentrationen sviker och hjärnan känns som den innehåller bomull. Det är helt tomt. 

 

Men nu ligger jag i sängen med dubbla täcken, värmeplåster, vetekudde, värmefilt och allt jag kräver av kroppen är att den vilar. Det dunkar, bränner och spänner i kroppen men jag svarar med att ligga still och vilar. 

Att komma tillbaka efter en lång sjukskrivning är inte en qvick-fix. Det är en lång resa med med- och motgångar. En berg- och dalbana som för mig inneburit besök i spökhuset många gånger. För att komma tillbaka krävs att man gör ett stort jobb och att man har medpassagerare som hjälper till att påminna var resan är på väg när man själv tappat både karta och kompass men som också uppmuntrar till att utforska nya vägar.

 

När en medpassagerare hoppar av tåget så innebär det en förändring. Ibland är den planerad och det går att tillsammans i god tid rita om kartan eller bara påminna om att de snåriga stigarna som är den rätta vägen kommer att bli lättare att gå på när det är en vana. T.ex att lyssna på kroppens signaler eller att tro på sig själv. Men ibland så kommer avhoppen lite plötsligt och man känner att man tappar fotfästet för en stund. För att sedan när känslorna fått sitt utlopp och kroppens smärtpåslag lugnat ner sig lite, så är man på banan ingen. 

 

I mitt fall är ovisshet ett stort spöke. Att få en ny medpassagerare som jag måste blotta mina svårigheter för är otroligt jobbigt. Då växer gärna muren upp framför mig och jag ramlar tillbaka i trygga men ohälsosamma spår. Jag står inför det inom en snart framtid och det skrämmer mig men i det ser jag utmaningen. Det kan bli bra för att jag är en helt annan person med en annan syn på mig själv och en annan förståelse för min situation nu.

 

Men åter till rubriken: 

 

Den medpassagerare som lämnar tåget i början av nästa år har varit något för min resa som jag inte upplevt förut. En trygghet men också en utmaning. När personen klev på tåget trodde jag inte att det skulle fungera alls. Jag kände ingen tillit och jag var fast besluten att inte dela med mig av mina upplevelser och mina känslor. Efter en tid så fick personen mig att koppla av, känna trygghet och framförallt  visa mitt rätta jag (inte alltid till min fördel, jag har ett evileye av guds nåde). Helt plötsligt kunde jag ta in det stöd jag fick. Jag lyssnade och tog till mig de positiva ord som personen sa. Jag fick en medpassagerare som inte bara var en på tåget utan en som jag kunde få hjälp av att styra tåget. Att känna trygghet i att våga vara öppen. Att känna att svagheten i situationen kunde vända till positiv förändring. 

Jag hade inte varit där jag är i dag utan den här personen. Jag har haft min bästa termin hittills. Jag har mindre smärta och jag har ett mående som är så mycket bättre. 

 

 

Så vad säger man till en person som betytt och som betyder så mycket? Känns som att inga ord i världen räcker.