kimsansfunderingar

Det är viktigt att stå för det man gör. Ibland gör man fel och då är det ens förbannade skyldighet att stå för det. Jag har en förmåga att bli väldigt barnslig när jag blir sur/ledsen/arg. Skulle beskriva mig själv som en blandning mellan en sur tonåring och en trotsig 3-åring. Ingen lyckad kombo. 

 

Jag var sur i onsdags och ska in hos min chef och hämta ett papper som jag behövde. Jag säger inte hej eller hejdå utan är bara kombo tonåring/3-åring. Hela jag utstrålade att säger du något skriker jag. Mycket moget.

Under kvällen känner jag att jag skäms något enormt och jag skickar iväg ett mail till chefen med en ursäkt. Vaknar upp på morgonen och känner att jag måste ta mitt ansvar och ringa och be om ursäkt. Så jag gör det. Hade gärna träffat honom och sagt sakerna till honom men han är en upptagen man så den möjligheten fanns inte. 

 

Efteråt kändes det sjukt bra och jag kommer inte behöva ha ont i magen när jag möter honom efter lovet. 

I slutet av januari startade jag en process med hjälp av en person som jag litade på. Som jag skrivit tidigare kände jag att jag äntligen fick prata om det som hände på mina förra arbetsplats och jag fick börja bearbeta händelserna. Vi hade några samtal och jag kände mig så mycket starkare. Som att sten för sten plockades bort från min ryggsäck och det blev lättare att andas, lättare att vara lärare.

 

I mitten av februari så blev det ett uppehåll i processen av olika skäl och under de 3 veckorna kom det upp väldigt mycket känslor. Jag skrev och skrev och laddade för ett möte som skulle ske i v.9. Jag vet att jag längtade efter det. Att få sätta ord på saker. Få lite stöttning i tankarna. På morgonen fick jag ett samtal att mötet vart inställt. Sen rasade jag. 

 

Vi träffades en vecka senare men då blev det inte något bra samtal. 

 

I går skulle vi ha ett möte och jag var sjukt taggad. Jag hade idéer och mål som jag ville prata om. Jag ville ha det där mötet som inte blev av v.9. Jag var så taggad och redo. Redo att starta om processen med ny energi. Men min samtalspartner hade inte samma mål med mötet. H berättade att h inte kände att h kunde hjälpa mig mer. Att h upplevde att våra möten inte gav effekt. 

 

Där och då rasade allt. 

 

Det gjorde fruktansvärt ont. Jag kände mig oerhört sviken. 

 

H var bra på att hjälpa mig att sätta ord på saker. Bra på att ställa de ibland jobbiga frågorna. Jag kommer sakna våra samtal. 

Sanningen kan vara tuff att se.

 

I dag har jag gått en tungviktsmatch och en flugviktsmatch. De var jobbiga på olika sätt. I den ena blev jag manglad och i den andra fick jag örfil efter örfil. Den ena matchen fick mig att öppna upp ögonen och den andra fick mig att hamna i försvarsställning. 

 

Inga av matcherna var dåliga men jag vet vilken som gav mig mest. 

 

Att öppna ögonen och se något som det var länge sedan jag såg var en upplevelse. Att sätta ord på vad jag vill var befriande. I allt kaos så fann jag ett lugn. 

Min motståndare synliggjorde mitt mönster och det gjorde ont. Det var tufft att höra. För en stund fick det mig att känna mig dålig. Men ur det kunde jag sätta ord på varför jag väljer detta mönster om och om igen.