Lite down
Känt att något inte är som det ska. Har ingen lust med något men jag tror att kroppen fortfarande reagerar på mötet i går. Jag känner med allmänt down.
PEPP! Som min kära kollega skulle säga.
Får ladda lite sånt i morrn
Inget gym i dag heller
Jag kände att jag behövde vila ryggen. Den gör ont och jag tror att det beror på att jag tränat en hel del och inte vilat mellan gångerna.
Så i morgon ska jag ta ett soft pass på gymmet och sedan blir det vila i helgen. För nästa vecka ska jag maxa träningen igen. 3 pass på gymmet och minst 2 mil promenader. Ska ta något yogapass också och så träna mage. Mycket mage ska det bli ett tag framöver. Den ska bort, långt bort.
Nu blir det middag. Grillat och sallad. Mumsigt!
Fy 17 vad skönt
Tog en sväng ut till Björnön och gick deras 5 km. 3 ordentliga backar varav den sista är en hoppbacke. Benen får verkligen jobba skiten ur sig för att bära mig uppför den.
Jag ökar alltid takten i backarna och drar på så länge det går. Tyvärr är inte spåret så jättebra preparerat, det är mycket stora stenar, rull grus och på vissa ställen är det bara en smal bit man kan gå ordentligt på. Det gör att jag inte kan ta ut stegen ordentligt i backarna utan det blir myrsteg.
Ska försöka mig på att springa 1,25km någon dag för att se om jag överhuvutaget kan springa. Får alltid så förbaskat ont i knäna så jag är lite rädd för att jag behöver få ner vikten lite innan jag ska belasta knäna jättemycket.
Fick dem utdömda när jag var runt 15 år med hot om att om jag inte slutade med ridning, slalom och tennis så skulle jag inte ha några hela knän kvar när jag fyllde 40 år.
Hum, inte långt dit så jag kanske ska vara lite snäll mot dem.
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Blev inget gym, blev inget jobb. Jag somnade i sängen och vaknade för en stund sedan. Var så trött i kroppen. Nu förstår jag varför rehabilteringskonsulten sa att jag borde vara ledig de dagar jag är på utredning. Kroppen tar stryk fast man "bara är på ett möte".
Tänk att kropp och själ sitter ihop.
Nu har jag svirat om till träningskläder. Ska ut i spåret och trycka ut lite till av kroppens energi samt ladda batterierna så att jag orkar med de 2 sista arbetsdagarna denna veckan.
Jag ska jobba 12 dagar till sedan är det sommarlov. Så grymt skönt!
Jag har startat resan med EPM
Första mötet i dag. Ska erkänna att jag varit skitnervös. Vad är det jag ger mig in i?
Cyklade ner på stan (kör inte bil eftersom jag aldrig vet hur jag mår efter möten), satt och vänta i väntrummet och kände en klump i magen. Är jag redo att starta resan in i mitt innersta?
Socionomen som jag träffade i dag hade tusen frågor och jag en miljoner svar. Kunde inte ta ögonkontakt då jag kände att jag inte var redo att öppna alla dörrar in i mitt innersta. Var lite reserverad vilket kanske var fel. Hon berättade om vad som ska göras, hur de tänker, att de vill att jag ska tänka mm
Cyklade hem och kände att orken var slut i kroppen. Fick knappt cykeln att röra sig framåt. Nu har jag landat i sängen och här tänker jag ligga ett tag. Sjukt trött!
Fick kraftig huvudvärk i slutet av mötet och kände att jag var spänd i hela kroppen. Fick bort lite med cykelturen men jag ska ta mig till gymmet i dag och pressa lite.
Nu vila, sen träning, senare jobb!
Summering
Träning
Måndag: Vårruset 5km rask promenad 40min 20 s
Tisdag: VILA
Onsdag: VILA
Torsdag: Styrketräning 30min
Fredag: 2 km rask promenad, styrketräning 30 min
Lördag: 4,5 km rask promenad fm och 5km rask promenad em
Söndag: Cykel 4km, 5km rask promenad em och 2,5km promenad kväll
Mående
Måndag-torsdag Sisådär, huvudvärk men genomförbart
Fredag Lycklig, glad och harmonisk
Lördag-söndag Bara fint tack!
Vilken underbar dag!
Vaknar upp och solen skiner. Det är lagom varmt ute och jag tar mig en promenad med hundarna.
Lite frukost för att sedan försöka starta dagen.
Vad står på agendan en dag som denna?
- betala räkningar
- betala diverse pysselinköp
- träna
- handla så vi kan grilla i kväll
- köpa nya träningskläder och gärna lite nya skor
- läsa och kommentera lite inlämningsuppgifter
- läsa i min bok
Sverige (och Västerås, Önsta) vann Eurovision i går. Gillar inte direkt låten men det är kul att det går bra för Sverige. Jag såg inte omröstningen för jag var så trött och somnade. Men det var ju lätt att läsa i kapp när jag vaknade 06.00 i morse.
Hornen växer
Man ska inte vara elak men i mitt förra tweet kunde jag inte låta bli.
Ett internt skämt så jag visar inte hela världen hur elak jag var just då.
Hurt och hå!
Så fort jag kom in efter min promenad i förmiddags så kände jag att jag ville ut igen. Gick ut och skottade jord men hade fortsatt pirr i kroppen efter att göra något fysisk.
När sambon kom hem tjatade jag ihjäl honom med att jag ville ut och gå. Vi gick och skottade lite mer jord och sedan tog vi det lite lugnt.
Sen eftermiddag åkte vi ut till Björnön och gick 5 km där. Fy 17 vad de backarna suger musten ur benen. Kände att jag var lite mör efter den första promenaden men jag gav järnet.
I morgon har jag bokat in promenad med E och kanske hinner jag med en sväng med A också. Passerar snart 2 mil denna vecka också.
Styrka blir det tisdag, torsdag och fredag nästa vecka. Sedan ska jag och M ut på promenad på onsdag och förhoppningsvis blir det ett pass på söndag också.
Spring i benen
Sjukt energirik jag varit denna förmiddag. Städat, diskat, tvättat, promenerat, kört och skottat jord.
Nu funderar jag på vad jag ska göra......borde lugna ner mig lite för jag vill dra 5:an på Björnön senare i eftermiddag.
Vågen står stilla så jag undrar om denna träningen inte tar på mig. Skit samma, jag blir glad och lycklig och det är det bästa!
Tänker tillbaka på gårdagen och ler.
Jag tänker surfa på den positiva vågen
Har plockat hela morgonen med gårdagens rester av fest. Tack gode gud för diskmaskinen. Nu syns det inte (förutom i köket) att det var fest här igår. Hundarna har ätit upp resterna av chipsen som jag givetvis glömde att ta in från altanen. De klagade inte ; )
Solen skiner, jag har inte ont i huvudet och jag har fortfarande ett fånigt leende på läpparna.
Jag tänker surfa på den positiva vågen så länge den bär mig!
Ska snart ringa M och se om hon är pigg så vi kan ge oss ut i spåret. Behöver röra på mig, känner att min kropp skriker efter träning.
Ska ta och umgås med tvättmaskinen också. Riktigt bra polare som alltid gör som man vill elller?!
Ska försöka ta tag i de sista inlämningsuppgifterna så jag kan sätta de sista betygen. Behöver få ett avslut. Behöver köra på checklista de sista veckorna för att fokusera.
På onsdag börjar en resa som jag är enormt nervös för att åka på. Jag känner att oron byggs upp inuti mig och jag känner att golvet ger vika för mina fötter. Men jag har valt att köpa en biljett för jag vet att denna resa kommer att kunna ta mig till stjärnorna. Det är dags att utforska nya ställen. Det är dags att börja leva!
All min kärlek till Er som just nu värmer mitt hjärta! Ta hand om Er! Njut av ledigheten!
Kram
lycklig glad och nyfiken
Med ett leende på läpparna
Denna dag går till historien som en av de lyckligaste. Har känt en sådan otrolig värme från männsikor runt mig.
Jag kom till jobbet med ett leende på läpparna, jag åkte därifrån med ett leende på läpparna och en otrolig värme i hjärtat. Jag tog åt mig och det lyfter mig!
Kväll med tjejer som jag tycker om. Alldeles för mycket alkohol (kommer ha huvudvärk de luxe i morgon). Lyckats hitta promenad polare lördag och söndag. YIPPIE!
Ska f-n gå den där milen snart : )
Vi har pratat, skrattat och haft det bra. Jag tar steg framåt och ser inte bakåt som något negativt.
Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.
Träning för kropp och själ
Vill börja med att tacka för alla underbara meddelanden som skickats till mig på Facebook. Underbara fd elever som skriver underbara ord om hur de uppskattat mig som lärare.
De elever som de som får mig att gå till jobbet varje dag och de minnen vi skapar tillsammans lever jag på. Jag saknar mina elever men jag vet att vi har en begränsad tid tillsammans men att sedan kunna följa dem senare i livet mha sociala medier är underbart!
I dag har jag promenerat och tränat på gymmet. Grymt skönt!
I morgon är det studiedag och då brukar det vara lugnt och skönt. Hoppas på det i morgon också : )
Det känns som att jag har många medresenärer
När jag började min resa så reste jag för det mesta helt ensam. Men under årens lopp så har de människor som hjälpt mig (diverse kuratorer och psykologer) alltid talat om vikten att vara öppen med sitt mående.
Ni kan jag berätta (vissa dagar) om min resa med ett leende på läpparna. Jag beskrev senast i dag min panikångest och skrattade under tiden. Det är min vardag och mitt liv och jag tror att mina skratt är ett sätt för mig att se att jag faktiskt vet att problemen finns och jag har en lösning när de uppstår.
Det känns så otroligt skönt att vara så öppen med det för det är lättare att ha medresenärer som vet, även om alla inte vet allt.
Just nu känns det lite upp och ner. Huvudet värker dygnet runt och jag tappar fokus. Blev så pinsamt på mötet i går när jag sitter och lyssnar på rektor som pratar, jag lyssnar på vad han säger men jag får inget sammanhang. Sedan säger han -Och vad tycker du Kim?
Jag visste inte vad jag skulle säga för jag hade ingen aning om vad han syftade på. Jag skämdes otroligt mycket och kände mig så dålig. Men jag vet att jag inte kan rå för det. Jag vet att min stress satt dessa spår i min kropp.
Men jag skäms ögonen ur mig.
Jag är inte den som är ofokuserad på möten, jag är delaktig och vetgirig.
Jag skäms dagligen för hur dåligt minne jag har. Det är oerhört jobbigt i det jobb jag har där eleverna ibland uppfattar som jag inte lyssnat på dem. Jag har försökt förklara, jag har försökt att hitta strategier men det är inte alltid jag lyckas.
Jag hatar att det är så men jag vet att jag måste leva med det. Kanske kommer minnet tillbaka, kanske har jag förstört det för alltid.
Hade jag vetat så mycket om stress och dess påverkan på kroppen tror jag att jag tidigare hade kapitulerat och sökt hjälp.
Just nu är det bara snurr
Jag försöker alltid att samla tankarna för att få lite koll på vad det är som gör att jag känner som jag gör. Men just nu snurrar det och det ordentligt. Det far tankar som jag inte får fatt i, det snurrar känslor som jag inte hinner känna.
Ena stunden känner jag en klump i magen för att en minut senare känna att tårarna tränger fram. Tar jag i min mobil så känner jag saknad. Har kollat min jobbmail ca 20ggr i kväll men en klump i magen och jag vet inte varför jag gör som jag gör eller känner som jag gör.
Jag är så ofokuserad just nu
Försöker att titta på alla mina favoriserier som går i kväll, lyckas inte speciellt bra.
Nu hopar sig måstena
Så här i slutet av terminen så hopar sig alla måsten. Mitt huvud snurrar och jag försöker minnas om jag skickat ut alla IG-varningar, påmint alla om allt och framförallt har koll på mig själv.
I går knäckte det till i nacken och jag var hela dagen stel som en pinne. Fick loss allt genom att ta ut mig ordentligt på vårruset. Nice känsla!
Träna bort ångest
När jag känner att energinivån sjunker och att ångesten närmar sig med stormsteg finns det bara ett sätt att bryta det. Ut och träna!
I dag blev det 5km i rask takt. Jag tog i allt jag orkade i backarna för att få pulsen att öka och kroppen att arbeta allt den orkade. Så härlig känsla att när varvet var klart så hade jag ett lugn i kroppen och energinivån var betydligt högre.
På lördag bär det av ut igen!
Förlösande på många plan
Att skrivandet har fått mig att komma vidare är underbart. Nu är det bara att inte sätta upp för hög mål, för svåra mål. Jag hade känslan förra helgen att allt vara över och att jag mådde bra för all tid framöver. Men så är det ju inte. Jag har ett enormt arbete framför mig för att hitta tillbaka och finna all den energi som jag behöver för att klara av att tro på mig själv som lärare igen.
Jag fått så mycket positiva ord detta läsår från kollegor, elever och föräldrar. Tyvärr har jag inte förmågan att ta in dessa ord in till hjärtat men jag känner värmen av dem och det är otroligt skönt.
I går slog huvudvärken till med buller och bång igen. Kändes och känns fortfarande som om någon slår mig med ett hammare i huvudet om och om och om igen. Tack och lov inget illa mående men i dag hade jag svimningstendenser igen. Hatar att det sätter sig på balanssinnet.
I dag har jag en mellandag och jag mår inte alls bra inombords. Jag vet att dessa svarta dagar kommer och jag vet att de blir värre när jag de övriga dagarna mår bra. Varför det är så är för att de känslor och tankar som jag bär på blir jobbigare att ta tag i när de kommer mer sällan. De har slutat att bli min vardag.
För två år sedan så var det tvärtom. Det var jobbigt att genomlida en dag av glädje och lycka för jag kunde inte hantera de signalerna.
Nu ska jag gå in i duschen och gråta!
Att lista det som är viktigt
Jag har alltid skrivit "att göra listor" men på sista tiden har jag ökat sakerna på listorna så att de inte går att genomföra och resultatet blir att jag knappt får något gjort. Men nu ska det bli ändring. Jag måste ju skriva upp saker eftersom jag annars glömmer dem.
Att minnet har försämrats så kraftigt är det jag lider av mest. Det gör mig olycklig att glömma bort vad mina elever heter fast jag träffar dem nästan dagligen.
Jag har kommit på att jag ska lista saker som gör mig glad och sedan se till så att dessa saker finns med på mina listor. Jag tycker om att sjunga, jag gör det nästan varje dag när jag är ute och går med hundarna. Det ger mig ett leende på läpparna. Önskar att jag sjöng mer.
Jag tycker om att pyssla. Jag gör det alldeles för sällan nu. Finner inte inspirationen och blir bara tom när jag kommer ner i rummet. Jag saknar det och ska försöka att finna ron även där nere. Det finns så många negativa minnen kopplat dit, det var där jag grät mig igenom förra läsåret.
Det är bara jag som kan påverka mitt mående
Har spenderat det senaste dygnet i Stockholm, en stad som fick mig att blomma som tonåring, som gav mig enorm tilltro till livet och många fina och goda minnen. Stadens charm har förändrats men jag njöt av att traska på gatorna, titta i affärerna men en liten saknad fanns. De gamla mötena fanns inte kvar och jag var ensamt promenerande.
Mötte syster vid 17-tiden och sedan gick vi och åt. Härligt att träffa henne och prata om livet. Det känns så naturligt att prata om hur man känner , vad man tycker och så skratta åt att vi alltid fastnar i en låt som vi inte finner namnet på eller som igår känner igen och tror oss veta att det är ett plagiat.
Åkte hem tidigt och nu ligger jag här i sängen och tar igen mig. För hur kul det än är och hur mycket positiv energi jag än laddar när jag är i Stockholm så är kroppen otroligt trött när jag kommer hem. Känner mig som en urlakad disktrasa. Men det är värt det för jag vet att det är på detta sätt som jag bygger upp mig själv igen. Sakta men säkert!
Väntar in att pappa ska dyka upp också på väg vidare mot släkten i uppland. Härligt att säga hej och ta en fika. Sedan har jag planerat in ett besök på gymmet.
Träning gör livet så mycket enklare
Gav mig i väg till gymet i dag för att "köra skiten ur mig" som jag så väl behöver. Spetsade på allt med att ta en rask promenad dit och en inte lika rask promenad hem. Känner att kroppen svarar bra på träningen och jag tycker att det är riktigt roligt att stånka på även om vissa övningar för axlarna är grymt jobbiga.
För att förtydliga. Jag tränar inte för att bli en muskelknutte, jag tränar för att stärka rygg, axlar och nacke för att slippa denna förbaskade huvudvärk.
Jag längtar redan till att jag ska dit i morgon igen men först en trip till huvudstaden för att ladda batterierna på det emotionella planet. Lika viktigt det för att rehabilitera mig.
Jag känner fortfarande lycka <3 Så sjukt härligt men ju mer glad, lycklig jag känner mig destå mer ont i huvudet får jag. BIG HUM!
Det är varmt i hjärtat
I dag har jag haft en konstig känsla i kroppen. Har inte riktigt känt igen den. Funderade på vad det kunde vara och insåg att jag inte hade någon klump i magen, ingen inre oro och jag mådde bra.
En så härlig känsla att ha inre ro, kunna sitta i solen på en altan och bara vara. Ingen stress i kroppen.
Känns som att mötet i fredags, mina inlägg här och all den positiva respons jag fått på inläggen har gjort att jag kunnat ta ett kliv till.
Har haft en jättetrevlig kväll och jag kommer sova gott i natt.
Jag fortsätter min berättelse
Efter att fått respons på mitt förra inlägg så känner jag att jag fortsätter min berättelse. Jag berättar den inte för att få någon att tycka synd om mig. Mitt syfte är att väcka tankar för de osynliga sjukdomar som jag och många med mig har.
Jag är född och uppvuxen i Vingåker, en liten byhåla i Södermanland, där tog jag mina första steg och där rasade mitt liv. Jag var en helt vanlig tjej men många kompisar och massor av fritidsintressen. Jag älskade hästarna i stallet över mycket annat, var duktig i skolan och trivdes med det.
När jag gick vårterminen i 7:an förändrades mitt liv drastiskt. Jag insjuknade kraftigt i vad vi först trodde var influensa, det läkarna trodde var leukemi och det som visade sig vara den reumatiska sjukdomen SLE. Den gör att jag har antikroppar mot mina egna blodkroppar vilket skapar blödningar. I mitt fall så var njurarna påverkade och jag blödde kraftigt i munnen.
Kraftiga mediciner och sjukhusboende blev min vardag. Så fort jag kunde åkte jag hem för att komma till stallet. Hästarna fick mig att orka kämpa mot det som hände inom mig. Hela min högstadietid påverkades av detta, Jag var inte i skolan så mycket, jag var uppsvullen av allt kortison som jag åt. Jag hade en klass som aldrig ifråga satte min frånvaro som aldrig sa något om att jag drastiskt gick upp i vikt. De var som de alltid brukade vara och de behandlade mig inte som annorlunda.
Gymnasietiden var den tid när jag började strunta i att ta medicinerna som jag skulle, jag ville vara som alla andra och alla mediciner gjorde att jag inte orkade lika mycket och detta störde mig. Jag ville orka vara i stallet, rida hästen utan att känna mig orkeslös. Jag ville kunna gå ut och festa som alla andra (medicin och alkohol är ju inte den bästa kombinationen). Åkte in ett par ggr på sjukhus pga av mitt slarv men jag erkände aldrig det för någon.
Efter gymnasiet jobbade jag med hästar på en lägergård. Ett underbart jobb med underbara människor som lärde mig enormt mycket som jag har stor nytta av i mitt dagliga jobb som lärare. Men efter en hel sommar av jobb utan vila kroknade jag.
Började på Komvux för att läsa in lite ämnen. Duktiga flickan som aldrig är nöjd med sin egen prestation började växa sig starkare i mig. Någonstans här rasar mitt liv. Jag börjar tänka tankar som inte är nyttiga för mig och jag börjar att mer och mer bryta ner mig själv. Sommaren 1999 började jag svälta mig själv. Jag började ljuga om mina matintag, jag tränade så fort jag hade möjlighet och jag började mer och mer få destruktiva tankar.
Börjar på högskolan och ett av mina första avtal med mig själv är att jag ska gå igenom denna 4.5 år långa utbildning utan en omtenta annars är jag misslyckad. Ni förstår säkert att det inte var det klokaste.....
Studierna går bra, jag och Dreamteam lyckas och vi blir omtalade som "de som inte missar tentorna". Någonstans här börjar jag att önska livet ur mig själv. Fast jag lyckas med studierna, fast jag har en bra relation. Jag har ingenting att vara olycklig för. Jag tar mig till skolan kurator och vi samtalar under ca 6 månader. Måendet förbättras. Jag tror att allt är över!
Jag börjar det fjärde året på utbildningen. Kroppen börjar bete sig konstigt och jag tvingas till akuten av mina kurskompisar. SLE:n har angripit njurarna igen och kroppen mår mycket dåligt. Intvingad på sjukhus igen, start med stark medicinering och ett hat börjar gro i mig igen. Jag rymmer till föreläsningarna, kan ju inte missa tentorna. De sätter in cellgifter för att få bort antikropparna. Jag mår piss av behandlingen men jag låter inte mig själv må dåligt och vila. Jag måste fixa mina studier. På VT tar jag en extra kurs för att kunna börja jobba tidigare samtidigt gör jag min VFU på Skiljeboskolan. Varje månad går jag till sjukhuset på en håltimme för att få cellgifter. Detta är min vardag de första 2,5 åren som lärare. Men jag låter inte mig själv må dåligt.
Efter att jag släppt min 2:a klass, jag har jobbat i 6 år, bryter jag ihop. Det är någonstans här jag inser att hur jag mår inte är bra.
Jag minns inte så mycket av åren här, de är en suddig dimma av gråt och hemska tankar.
Gårdagen en berg och dalbana
Gårdagen började med ett möte på HR-center (kul att de bytt namn) med min chef och en handläggare. Vi skulle prata om min korttidsfrånvaro. Jag fick berätta om hur jag har mått de senaste åren och jag kände vid några tillfällen att jag sänkte garden lite men inte så att de kunde se riktigt hur jag inombords känner. Var inte redo för det.
Jag berättade hur förra läsåret var. Hur illa jag tog åt mig av alla elaka kommentarer från chef och kollegor. Hur ont det gjorde i mig att bli till något osynligt i vissas ögon när jag inombords gjorde allt för att visa en stark sida mot mina elever som jag stred för att de skulle få en ordetlig utbildning.
Jag hade många runt mig som var på min sida och tillsammans med underbara elever gjorde vi vårterminen till något fantastiskt. Men skadan var ändå gjord och jag hade tappat min tro på mig själv som pedagog. Men en chef (ny tack och lov) som såg mig och stöttade mig började jag den långa resan upp från gropen som grävts för mig att kvävas i.
Jag har nog inte riktigt satt ord på detta tidigare. Har bara haft en massa ilska, frustration och sorg. Nu efter snart ett år på en annan enhet så har jag landat. Jag ska ta tag i den elaka tjur som fortsatt i det tysta att stånga mig. Jag skulle på ett sätt vilja konfrontera de personer som nästan fick mig att ta livet av mig för att jag inte tyckte som dom. Jag skulle vilja se dem i ögonen och berätta hur illa de gjorde mig och avsluta med att fråga om de är stolta, om det är så de vill att eleverna ska göra mot varandra, om det är så man gör om man har olika åsikter.
De ska inte få segra. Jag skänker dem inte den lyckan.
När jag sedan igår fick frågan om vad som gjordes åt detta var det ju bara att berätta att ingenting gjordes. jag tror att de över min chef skämdes men det var lättare att inte ta tag i det. Då skulle kanske flera stiga fram och det skulle bli ett oerhört misslyckade.
Vi gick vidare och jag beskrev min känsla nu. Hur bra jag trivs och hur trygg jag känner mig på min arbetsplats. Vilket bra år detta varit om man inte tänker på de kroppsliga smärtor som jag genomlider. Men som jag har fått förklarat för mig är resultatet av ett år (förra läsåret) av stress, dåligt mående som när jag slappnar av kommer fram i form av muskelspänning och huvudvärk.
Jag är så oerhört tacksam för att den chef jag hade förra våren lyssnade på mig och jag är oerhört tacksam för att min nuvarande chef förstår mig och tror på mig trots att jag detta år inte kunnat prestera allt jag kan.
Jag tror att han efter mötet var lite omtumlad. Jag har inte klarat av att berätta hela historien för honom tidigare och det kan inte vara så lätt att få en kort sammanfattning av en medarbetares senaste 5 år prestenterad. Jag har lovat honom att släppa muren när jag pratar med honom så att han får se hur jag riktigt mår. Jag kommer våga göra det för att jag känner inombords att han tror på mig och han kommer att stötta mig på den väg jag kommer att vandra för att komma tillbaka till den glada, positiva läraren men ett engagemang för eleverna och en evig önskan om allas bästa.
Den jag är i dag vinner fighter, den jag är i dag tar inte skit, den jag är i dag tycker synd om människor som trycker ner andra.
Ni kommer inte åt mig längre!
